Sverige - en bit av DDR

När jag var liten var köandet en del av den svenska samhällstrukturen. Ni minns kanske Televerkets installatörer som kom och installerade telefoner iklädda i overaller och med minst en månads väntetid. När mer spännande telefoner dök upp i slutet 80-talet i form av pianon eller hamburgare fungerade dessa inte, utan man fick ta med sig den oaukoriserat köpta telefonen och åka till Televerkets butik som fick skruva lite på den och godkänna den (medan man skämdes över att vilja ha en häfitg telefon, istället för det statligt godkända och mördande tråkiga telefonerna).

80-talet var väldigt omodernt, när jag jobbade som högstadielärare försökte jag få mina elever att förstå att trots att jag bara var 8 år äldre, så tillhörde jag en annan tidsepok. Den utan mobiltelefoner, datorer, fler än 2 statliga kanaler (dessutom reklamfria) och individuella läroplaner. De bara stirrade på mig. Jag är en dinosaurie.

Jag få ibland flash-backs av det konformistiska sovjetsamhälle jag växte upp i. I de flesta fall när jag försöker få tag på läkare (eller någon, vemsomhelst) på min vårdcentral. Hade halsfluss 6 gånger i vintras. Jag fick en tid hos husläkaren (som är trevlig, snygg och islänning, inget ont i honom) för remiss. Det tog 2 ½ månad. Sedan fick jag tid på Ackis, den 1 september. Typ 6 månader in alles. Man tyckte att halsmandlarna skulle bort. I januari 2008, för vårdgarantion om 3 månader kan man ju inte förvänta sig. Suck.

Andra gånger jag får déja-vu-känslor är när jag försöker shoppa. Jag gillar inte att shoppa. Jag gillar ännu mindre att först få be om ursäkt för min existens, för att sedan eventuellt få lov att köpa förättninges produkter. Då måste jag cokså känna mig lite skyldig för att jag kommer dit och stör kassapersonalens privata samtal, antingen med varandra eller i telefon. Otaliga är de gånger jag stått vid kassan med prylar att köpa och snärtan bakom orkar inte ens bemöda sig att titta på mig, medan jag väntar på att hon ska avsluta sitt privata telefonsamtal. I typ en kvart.

Värst är det i Västervik, jag är övertygad om att det är ett krav att vara debil och folkrädd för att få jobba inom servicenäringen i den hålan. Jag pekar här särskilt ut Sveriges minsta El-Gigant. Värdelöst! Fattar inte varför man i Sverige envisas med att anställa håglösa gymnasister och sen strunta i att utbilda dessa i företagets produkter eller kundvett.

Oavsett om det gäller sjukvård eller K-Rauta, i en marknadsekonomi ska man inte behöva köa för att konsumera! Ska det vara så jävla svårt???