Af - en upplevelse utöver det vanliga

Vissa av mina vänner har haft tillfälle att besöka den oerhört ineffektiva myndighet som heter Arbetsförmedlingen, men som inte förmedlar särskilt mycket. De sysselsätter, tror jag. Och kollar av att folk inte fuskar.

Jag hade en nära döden-upplevelse på Arbetsförmedlingen i höstas. Jag fick först stå i kö (hej DDR!) för att få mig tilldelad en nummerlapp. Framför mig stod en tjomme som tjatade på tanten bakom disken att ge honom 2000 bagis. Hon fick tillslut ett utbrott och skrek: vi har inga pengar, den nya regeringen har tagit alla våra pengar.

Hade god lust att säga att jag jobbade för den nya regeringen och att de uppenbarligen inte tagit tillräckligt, då det här bygget fortfarande var kvar. Men det gjorde jag som väluppfostrad tönt förstås inte, utan tog snällt min nummerlapp. Sen skulle man sätta sig och hoppas på att få tid med någon av handläggarna. Hur lång tid det kunde ta, de visste man inte. Är man hel- eller halvtidsarbetslös har man väl inget bättre för sig än att sitta där hela dagen, antar jag...? Fick iallafall beskriva mina kompetenser (Af heter numera dessutom Af kompetens! = jag och 2000-kronorstjommen utgör den solida kompetensbasen).

Handläggaren var mycket trevlig, men vi båda hade en ömsesidig förståelse för att hon och Af inte skulle kunna hjälpa mig och att min uppgift var att skicka henne en himlans massa papper och sedan leta jobb själv. Sedan skulle jag gå på obligatoriskt infromationsmöte. Det bestod av att en person läste upp allt det som jag redan fått i diverse olika broschyrer. anatr att det är för att ingen ska kunna säga sen att de aldrig hört talas det som sagts. Sedan så gjorde hon inte direkt reklam för Arbetsförmedlingen. Utom en: Arlandas!

I princip verkar det vara den enda arbetsförmedlingen i hela Uppland som faktiskt får in jobb och också rekryterar så det står härligan till. Nu råkar jag veta varför, och det är tack vare den (enda) arbetsförmedlaren som sitter där och råddar jobb åt hundratals företag och sökande. Det är fömodligen denne flinke arbetsförmedlare som får upp statistiken för alla andra handläggare - inte bara i länet, utan förmodligen hela Sverige. Ty en arbetsförmedlare i Sverige förmedlar i snitt 4 jobb per anställd och år.

Min bästa kompis Soffan anmälde sig till Af kompetens i Malmö. Alla sprang runt med skjortor som det stod Fråga mig på. Dock vad hon än frågade fick hon aldrig några svar. Efter många turer kom de på att hon nog hörde till en annan arbetsförmedling, Af Kultur. Där sprang de runt med svarta polotröjor istället, men det blev inte mycket gjort där heller. Till slut gav hon upp och återfinns numera som, fast anställd, inredningsarkitekt i Barcelona. Klokt val.

Det jobbigaste med att vara inskriven där, var att gradvis tappade jag allt självförtroende som en kompetent och arbetsför person. Jag förstår fullkomligt de som ger upp efter 50-100 sökta jobb. Det spelar ingen roll hur komptetent, utbildad och klämmig man är om det inte finns några jobb att söka. Istället har jag, liksom många med mig, skickat ut cv till olika ställen, blivit kallade på intervju - bara för att upptäcka att de egentligen inte har någon tjänst att tillsätta, utan de ville träffas ifall det skulle dyka upp något. Det gör det ju aldrig.

Nu har regeringen koncentrerat sig tillräckligt på a-kassan. Dags att ta itu med den svårare frågan: hur 17 får vi fler jobb??? Hur får vi fler jobb till alla arbetslösa akademiker, som enligt uppmaningar av politiker och föräldrar satsade på studier? Till vilken nytta då?