Sverige - en bit av DDR

När jag var liten var köandet en del av den svenska samhällstrukturen. Ni minns kanske Televerkets installatörer som kom och installerade telefoner iklädda i overaller och med minst en månads väntetid. När mer spännande telefoner dök upp i slutet 80-talet i form av pianon eller hamburgare fungerade dessa inte, utan man fick ta med sig den oaukoriserat köpta telefonen och åka till Televerkets butik som fick skruva lite på den och godkänna den (medan man skämdes över att vilja ha en häfitg telefon, istället för det statligt godkända och mördande tråkiga telefonerna).

80-talet var väldigt omodernt, när jag jobbade som högstadielärare försökte jag få mina elever att förstå att trots att jag bara var 8 år äldre, så tillhörde jag en annan tidsepok. Den utan mobiltelefoner, datorer, fler än 2 statliga kanaler (dessutom reklamfria) och individuella läroplaner. De bara stirrade på mig. Jag är en dinosaurie.

Jag få ibland flash-backs av det konformistiska sovjetsamhälle jag växte upp i. I de flesta fall när jag försöker få tag på läkare (eller någon, vemsomhelst) på min vårdcentral. Hade halsfluss 6 gånger i vintras. Jag fick en tid hos husläkaren (som är trevlig, snygg och islänning, inget ont i honom) för remiss. Det tog 2 ½ månad. Sedan fick jag tid på Ackis, den 1 september. Typ 6 månader in alles. Man tyckte att halsmandlarna skulle bort. I januari 2008, för vårdgarantion om 3 månader kan man ju inte förvänta sig. Suck.

Andra gånger jag får déja-vu-känslor är när jag försöker shoppa. Jag gillar inte att shoppa. Jag gillar ännu mindre att först få be om ursäkt för min existens, för att sedan eventuellt få lov att köpa förättninges produkter. Då måste jag cokså känna mig lite skyldig för att jag kommer dit och stör kassapersonalens privata samtal, antingen med varandra eller i telefon. Otaliga är de gånger jag stått vid kassan med prylar att köpa och snärtan bakom orkar inte ens bemöda sig att titta på mig, medan jag väntar på att hon ska avsluta sitt privata telefonsamtal. I typ en kvart.

Värst är det i Västervik, jag är övertygad om att det är ett krav att vara debil och folkrädd för att få jobba inom servicenäringen i den hålan. Jag pekar här särskilt ut Sveriges minsta El-Gigant. Värdelöst! Fattar inte varför man i Sverige envisas med att anställa håglösa gymnasister och sen strunta i att utbilda dessa i företagets produkter eller kundvett.

Oavsett om det gäller sjukvård eller K-Rauta, i en marknadsekonomi ska man inte behöva köa för att konsumera! Ska det vara så jävla svårt???

Jag är skeptisk

Jag har skrivit om abortfrågan förut. Nu verkar det som anti-abortpartiet inte får ihop tillräckligt med folk. Vet inte om det är bra eller dåligt, uppenbart finns det folk som stöder dem, men inte vågar står för det. Jag blir bara jävligt trött.

La famiglia

Fler och fler ensamma flyktingbarn blir placerade i fosterhem istället för på institution. Det är utmärkt. En av fördelarna med att ensamkommande flyktingbarn får komma till de kommuner som bryr sig (det borde fler göra!) , är att de slipper bo på Migrationsverkets placeringsenheter. Det borde vara självklart att barn får bo hos en familj istället för ett hem. Förhoppningsvis är detta en fortsatt positiv trend.

Helgen avlöpte i moderskapets och familjens tecken, lördagkvällen tillbringades nämligen ihop med de andra mammorna från bvc-mammagruppen. Självfallet barn- och pappafritt. Alltid lika kul att träffas. De som inte är gravida, får dricka drinkar och då ingen av oss är några festprissar längre räcker det med två för att vi ska bli riktigt skojiga.

På söndagen blev vi inbjudna till släktträff, där barn sprang omrking och röjde, mat lagades i mängder och det drällde omkring vuxna som inte alltid fattade vilket barn som tillhörde vem eller hur vi var släkt med varandra. Yalla baqa!

Har vi inte skolplikt längre?

Flicka, 14, har rymt hemifrån och gömmer sig i Gävle hos sin pojkvän. Det finns nog en hel del som inte den sedvanlige UNT-läsaren vet om i denna historia, men jag fattar ändå inte varför socialtjänsten eller polisen gör något. Har vi inte skolplikt i det här landet?

Mujeres desperados

Igår återträdde jag till normaliteten igen, dvs dags för höstens första BUN-sammantädet. Arbetsutskotett brukar inte ta så värst lång tid, men igår var det lite annorlunda då vi försökte få kläm på lokalförsörjningsplanen. Min motion om ordningsomdömen bereddes också, den ska komma upp för beslut på sammanträdet nästa vecka. Som förväntat var Bengt Sandblad (s) och Jeanatte Escanilla (v) väldigt emot. Men deras partier och partikollegor tycker ju att Che är en härlig kille, så jag tror att vi kan konstatera att om vissa saker tycker vi olika och det är ingen idé att ens försöka förstå varför.

Sedan var det dags att slänga i sig en hamburgare innan det var dags för fullmäktigegruppens sammanträde. 21.30 var jag hemma och min snälla man hade spelat in säsongens första avnsitt av Desperate Housewives. När jag nu ska hinna titta på det. Ett ganska jobbigt problem med att engagera sig fritidspolitiskt är att det blir minimalt med tid till annat. Min son snarkade för fullt igår när jag kom hem, men imorse fick jag äran att köra honom till förskolan. Fick också bonusen att han inte grät när jag gick. Puh!

Dagens rätt

Jag älskar Per Gudmundssons inlägg. Särskilt dagens.

Vad är den största skräcken?

Varje förälder har (hoppas jag) någon gång reflekterat över vad det värsta är som kan hända ens barn. Tanken på plötslig spädbarnsdöd som nojig förstagångsförälder, att de ska skada sig när de leker, trafiken när det är dags att börja gå till skolan, mobbning, sjukdom, invalidisering, att ens barn ska bli deprimerad, olycklig, begå självmord, hamna i kriminalitet eller missbruk, you name it. Att vara orolig som förälder ingår i jobbet, man blir aldrig av med oron heller.

En sak jag aldrig är ens det minsta nojig över, är huruvida sonen skulle "bli" bög. Ställer man en sexuell läggning mot allt jag redan räknat upp, kan jag inte fatta att folk orkar tycka att det ens är lite halvjobbigt. Exakt vad är det som är jobbigt? Om någon förälder med extrem bögnoja kan förklara det för mig, vore jag tacksam. Jag kan inte förstå det katastrofala i det.

Svenska Dagbladet har förtjänstfullt skrivit en artikelserie om jämställdhetsdagis. Där verkar föräldrar vara extremt rädda för att deras söner, hu hemska tanke, kan bli homosexuella om de leker för länge i dockvrån eller hellre vill vara Lucia är någon trist tomte. Jag ska inte skriva rakt ut vad jag tycker om dessa föräldrar, för jag vill inte svära för mycket (måste skärpa mig på den punkten), men borde inte dessa föräldrar fråga sig proportonaliteten i resonemanget? En tjej som har combatbrallor och klättar i träd är cool. En kille som gillar alla andra färger än de som finns på KappAhls pojkavdelning (väldigt begränsad färgskala) och gillar att pyssla är löjeväckande.

Hur står det till med människosynen då, kära föräldrar? Kom inte och gnäll sen över att mamma tjänar skitlön jämfört med pappa, eller att dotterns våldtäktsmål läggs ner innan det ens har lämnat polisen, eller att mormor dog för att läkarna inte tog hennes symptom på allvar på akuten.

För övrigt tycker jag fortfarande att det är riktigt fantasilöst av Uppsala kommun att vare sig produktionen eller något kommunalt dagis har velat jobba med jämställhetsfrågan, som Tittmyran & co har gjort!