Den 14 februari brukar vara kommersialism-hatarnas favorithögtid. En dag, vars syfte är att det ska prånglas ut hjärtan, choklad, blommor och smycken. En riktigt ofeministisk dag, där mannen ska hylla quinnan. Helst med middag för två (vi snackar inte Max här), en diamant, röda rosor och sexiga underkläder (som enligt traditionen är för stora upptill och för små nedtill). Besvikelsen kan bli enorm om mannen kommer hem med halvvissna blommor från Statoil eller startkablar. Eller inget alls...Denna dag kan orsaka oväntade problem. Min redan nämnda väninna som gifte sig i lördags upptäckte att röda rosor kostade dubbelt så mycket som vanligt. Jag fyller år idag (hurra för mig!) och det får konsekvensen att man måste boka bord om man ska äta ute i MYCKET god tid. Särskilt då vi brukar vara 6-10 personer. Denna dag finns bara bord för två.
Det trevliga är att choklad får jag ändå, likaså blommor och andra presenter som inte är valentinbetonade bara för att. Jag brukar få trevliga paket. Bara för att jag råkar fylla år. Som kommersiell dag är den mycket trevlig att fylla år på. Hela dagen känns ju lite roligare än om man fyllt 3 mars eller 8 oktober.
Valentindagens största trauma brukar vara att en del elever får få eller inga rosor eller nejlikor i skolan. Alltså förbjuder man det på en del skolor numera. Vete 17 om jag hade fått blommor om jag inte fyllde år, har bara en gång i hela mitt liv fått en blomma på Alla-hjärtans-dag från en hemlig beundrare, det var i första ring och killen visade sig var inte det dugg hemlig. Jag gillar iallafall kommersiella jippon (jag är ju borgerligt lagd, så jag gillar överhuvudtaget marknadsekonomi), varför ska man inte få folk att handla mer, det vore konstigt om handlarna försökte få folk att sluta shoppa. Vill du inte fira - låt bli. I Indien brukar hindunationalisterna anordna protester emot detta firande. Varje år. Något år kanske de lyckas...
Valentindagens sorgligaste nyhet är begåvade och vackra Johanna Sällströms alltför tidiga bortgång. Mammor får inte dö!
2 comments:
Skickar ett par virtuella startkablar...eller var det ett fång blommor du ville ha?
I vilket fall som; stort grattis på födelsedagen!
Je reviens de voyage. Et pendant mon séjour loin de vous, je n'ai pas beaucoup entendu parler du Canada dans les médias. Sauf deux fois... Vous voulez savoir de quoi on parlait ?
Autrefois, l'image de notre beau grand pays reflétait le pacifisme, le respect de la nature, les grands espaces, la protection de l'environnement, les grands enjeux internationaux, la défense du Français et la promotion de la culture.
Aujourd'hui, la presse étrangère feuilletée au hasard dans un tramway, dans un train, dans un avion ou à la terrasse d'un café montre un tout autre visage de la patrie de Félix Leclerc.
Tout d'abord, une demi page dans un grand quotidien de Bruxelles, capitale européenne, sur le YMCA d'Outremont. Dans cet article, on apprenait que les Hassidims avaient demandé au centre sportif de ce quartier « huppé » de Montréal d'occulter ses vitres pour que les gens de leur communauté ne puissent plus voir les corps (ô horreur) des femmes qui font du yoga en maillot moulant.
Ce qui m'a le plus étonné ce n'est pas la demande des Hassidims, c'est la réponse du YMCA. Ils ont givré les fenêtres sans poser de questions. Le quotidien bruxellois n'a pas manqué de le souligner en souriant. « Ils sont gentils avec toutes les minorités ces Canadiens. »
Autre grande nouvelle canadienne, cette fois découverte dans un très sérieux hebdomadaire d'information parisien. Les candidats à la course à la direction du Parti Libéral ne veulent rien cacher à leurs électeurs. Bien ! Et qu'apprend-on ? Que Bob Ray, ancien premier ministre provincial, s'est baigné nu devant les caméras de télé. Son concurrent Scott Brisson s'est fait photographier dans le plus simple appareil pour un calendrier. Heureusement, dans les deux cas, on avait caché les zones douteuses. « Ils sont politiquement corrects ces gentils Canadiens. »
Et la dispute ROC-Québec à Nairobi ? Les frasques de Rona Ambrose ? La farce des Outgame ? Les coups de gueule de Mario Pelchat ? Les lapalissades de Mario Dumont ? Les hauts et les bas de Jean Charest ? Le pont de la 25 ? La langue de Bois Clair ? Tout ça ne semble pas intéresser le reste du monde.
On a beaucoup à apprendre de l'image que les autres ont de nous. Demandez au Kazakhstan
Post a Comment