Innan min söta farfar gick bort för 2½ år sedan, konstaterades frontallobsdemens. Eftersom inga gamla oavsett ålder får plats på åldersdomshem i det här landet, så fick han bo kvar hemma, trots att han hade grava hallucinationer. Fruktansvärt naturligtvis. Min farmor är också dement och har bott i drygt 2004 på samma hem som farfar, på låst avdelning. Idag känner hon inte igen min pappa. De gifte sig 1940 och fick iallafall bo ihop tills farfar gick bort. Deras ålderdomshem var kanon. Det vill säga ända tills ett par andra hem gick back. Då skulle det sparas från farmors hem, så nu är alla lika dåliga. Min farfar blev inte dödförklarad förrän flera timmar senare, för ingen läkare orkade åka dit.
Innan de skar ner till en person nattetid på två avdelningar på olika våningsplan, lagade exempelvis personalen mat ihop med de gamla. Billigare och godare. Dessutom hände det något och de gamla fick en trivsam och social stund. Men säg den lycka som varar. S-v-mp-styret beslöt dessutom att ALLT kaffe skulle vara ekologiskt och miljömärkt, det köptes in centralt till alla i hela kommunen. Min farmor och hennes grannar på boendet hatade det där kaffet. Min farmor var van vid Skånerost, men då vi i Sverige inte tycker att folk över 80 kan bestämma ens vilket kaffe de ska dricka, så tvingas de dricka kaffe som de inte gillar. Efter att ha fått plats på ett hem - inte när de själva önskat, utan när kommunen bestämt det. Varför omyndigförklaras inte alla automatiskt efter 75, det är ju ingen som lyssnar på de gamlas önskemål iallafall. Eller deras anhöriga.
Mormor har äntligen fått komma på hem, där hon ses efter dygnet runt, det blev ohållbart att bo hemma med morfar trots massiva insatser från hemstjänst och framförallt min mamma och moster. Hon har både Alzheimer och Parkinson. Min morfar får däremot inte plats, han är ju född 1916, rena rama ungdomen, nästan döv och i princip blind. Han får hemstjänst 5 ggr per dag, men anses inte vara i behov av plats på hem tillsammans med sin fru sedan 1947.
Med den genbanken och den äldreomsorg som man kan förvänat sig när jag blir 80 (får jag någon pension överhuvudtaget - ens om jag sparar?) så har iallafall inte jag lust att bli en dag över 80. Då jäklar ska det levas loppan, vin till middag varje dag eller kanske något ännu tyngre och extremsporter. Förhoppningsvis dör jag av något kul innan jag går in i dimman. En glädjande nyhet för mig på den fronten är att det tydligen
inte spelar någon roll hur mycket fisk man trycker i sig. Låter utmärkt. Skönt att jag slipper plåga i mig fisk hela livet i väntan på nämnda dimma, för jag gillar inte fisk eller ännu värre: skaldjur.
Ryyys! Jag äter bara lax och sushi. Så nu kan jag hoppa över fisk utan dåligt samvete, för dement blir jag!
Frågan är bara när.
Ska bli spännande att besöka den
nya gallerian i Uppsala. Jag är rysligt trött på Uppsalas affärer, med få undantag (och de är inte kedjor).
Jag har tidigare sågat SVT, men måste ge Den Statliga Televisionen en eloge för Leende guldbruna ögon. Det var länge sedan jag satt och asgarvade åt en svensk serie. Vid nämrare eftertanke har nog det inte hänt alls. Någonsin. Rollbesättningen är i det närmaste briljant. Bäst var trummisen. 
Samtliga lärare i på min skola i Kanada var utmärkta! Få lärare jag haft i Sverige har nått upp till de nivåerna. Kanske något för regeringen att studera närmare. 
Nya avsnitt av CSI Miami drog igång igår. Jeeeee vad trist öppningavsnittet var. det är så tråkigt när de blandar in privatliven. Skulle jag vara intresserad av relationer skulle jag titta på Days of our lives. Det är bara att konstatera att ingen slår Brass. Min lillebror kom hem nyligen från Miami där han jobbat i 2 månader. Han tyckte att Miami kändes mer som Vice än CSI. Så körde han runt i en röd Ford Mustang också.
